Paradiso XXL - Review

Okej, då var det dags för det första blogginlägget och vad passar bättre än en värdig cigarrecension. Jag menar, det finns ett flertal väldigt duktiga individer och aktörer på detta enligt José Blanco på svensk mark. Han har både hyllat Stogie Lads och Andrés blogg för både deras kunskaper men även deras engagemang och begriplighet. Med all respekt för José Blanco. Han har givetvis fel. En begriplig recension är inte värd det pappret den är skriven på. Är det något vi bör har lärt oss av vinkännare så är det precis det. Recensioner handlar inte om att förklara. De handlar om att exkludera. Här kommer därför en riktig recension enligt konstens alla regler. 

Först och främst tar vi en titt på namnet. Det är superbt, det här skulle lika gärna kunna vara namnet på en p-rulle, vilket är helt klart en av den här cigarrens många fördelar. Den är oxå könsneutral vilket ligger rätt i tiden. Du väljer själv det XXL som du föredrar.

Täckbladet ger en känsla av en smörslungad uzbek som är mellan kön, i sena 60-års åldern och som precis har blivit mulad och blöder näsblod.

Tjocklek och färg för tankarna till 7 eleven en torr höstkväll i tidigt millenniumskifte och påminner mest om den stora succén hotbite.

Konstruktionen tar en genast tillbaka till ett tidigt New York där skyskraporna avlöste varandra och betongindustrin var under den organiserade brottslighetens kontroll långt bort från lagens långa arm.

I kalldraget kan man ana subtila toner av Mercedes 220 E årsmodell 1992 varvat med inslag av ankomststämplar. 

Den första tredjedelen ger en kraftig rökutveckling med underbara toner av Swishjournalistik, Macintoshprodukter och hockeysusp. Smakerna kombineras, assimileras och för en sedan vidare till en ett potpurri av smaker bestående av ett flertal avdankade svenska kändisar (främst Bruno Wintzell, Lennie Norman och Roger Pontare) men överraskande nog med inslag av Claes Malmberg och Linus på linjen.

Den andra tredjedelen lämnar mycket i övrigt att önska. Den ger en smakkänsla av ömsom tiggeri, ömsom tiggeriförbud och bisarr alkoholkonsumtion med inslag av Saudiska Kungahuset och ett uns tinner. Därefter tar en känsla av monopol överhanden för att kulminera i en smakprofil som närmast kan liknas vid medeltida lagstiftning, thailändskt hav och slutligen lägger sig en smak på tungan som närmast kan beskrivas smaka som Pyramiderna i Giza.

Den sista tredjedelen överraskar med inslag av citrus, semiframgångsrik begravningsentrepernör och Fast and the Furios. Ju längre in man kommer däremot skiftar det sakta över till att en kombination av skåning, papphammar och inredningslektyr.

Betyg: Helt klart 5/5 sjukt svåra vinrecensenter.

Slutsats: Helt omöjligt att dra, det är helt obegripligt.

I delegation,

Presidenten